Linda* är 19 år och ser ut som en vanlig tjej. Hon bor i en stad i Sverige med cirka 30 000 invånare. På ytan kan man inte ana sig till det hon upplevt men när hon berättar öppnar sig en avgrund av smärta och rop på hjälp. Det här är Lindas berättelse om samhällets oförmåga att se och hjälpa.
Jag är näst äldst av fyra syskon. Min yngre bror har ADHD. Min pappa är självmordsbenägen. Min mamma har väldigt höga krav på sig själv, och på mig, att jag ska prestera bäst i skolan, vara skötsam och inte glida runt på kvällarna. Min mamma jobbar med folkhälsofrågor inom kommunen, med alkohol och tobak. Jag har varit rädd för att jag skulle förstöra hennes karriär genom att berätta om hur jag mår. Jag ville inte påverka hennes arbete. Men jag kan inte längre vara tyst.
När jag var liten bodde vi i Skåne och pappa började spela på hästar. Till slut hade han spelat bort huset och vi slängdes ut på gatan. Dagen därpå fick vi flytta till Mellansverige eftersom pappa fick ett jobb här inom databranschen. Han var inte hemma så mycket och jag var mest med mamma och mina syskon. Mamma pluggade när jag var liten och hade inte så mycket tid med oss.
”Han drack mest på helgerna”
Istället för att spela började pappa dricka. Han hade mycket ångest. Från början drack han mest på helgerna. Sen mer och mer. I samband med att han blev alkoholist fick han en depression och han har flera gånger försökt hänga sig i trappan. Det var väl tur att jag var vaken på nätterna och kunde hindra honom. Han har flera gånger hotat oss med kniv. Dessutom har han slängt mig in i ett skåp, knuffat mig nerför en trappa och kastat mig in i ett bord.
Jag var tio år när han började dricka. Jag fick ta hand om familjen eftersom mina bröder behövde omsorg. Jag var den som fick torka allas tårar och leta efter min alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. 2004 försökte pappa tända eld på huset. Då flydde vi till mammas kompis som bodde i närheten, och ringde polisen. Pappa hamnade i häkte men släpptes dagen efter. Häktningen fick ingen påföljd. Ingen utredning gjordes om hur vi hade det hemma och vi blev först utspridda men flyttade sedan tillbaka till pappa medan mamma bodde på annat håll. Pappa fortsatte att dricka men så småningom flyttade mamma tillbaka. Hon ville inte lämna oss, men min situation blev allt värre. Pappa drack och jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. Dagligen.
Min storebror har tidigare blivit mobbad, från ettan till nian. Mina föräldrar och syskon lade mer fokus på honom.
I och med att alla mådde dåligt när pappa drack så drog sig alla undan. Vi äter på våra egna rum och har vårt eget liv. Vårt vanliga liv. Det har blivit att vi sköter oss själva.
Jag trivdes inte i min nya klass och blev utfryst. Lärarna gjorde så att jag kände mig ännu mer utstött. I den klass jag gick i uppstod mycket bråk. Jag var tystlåten och syntes knappt men ändå blev jag syndabock för problem som uppstod. Lärarna ansåg att bråken berodde på mig och de tog med mig till en kurator. Där fick jag höra att jag var orsaken till alla svårigheter. I nian kände jag att jag inte var något värd och började skära mig.
Ingen hjälp i skolan
I grundskolan fick jag aldrig reda på att det finns samtalsgrupper för andra i min situation. Det var först i gymnasiet som jag fick information. Tidigare visste jag inte vad BUP var. Jag visste knappt vad en psykolog var. Grundskolan gick mest ut på att man skulle göra sitt arbete och lämna in sina saker så var allting bra. Det var inte fokuserat på hur man mådde. I dag kan jag känna att det skulle ha hjälpt mig att få reda på var det fanns hjälp. Och att man pratade om familjesituationer, att det finns alternativ på hur det kan vara, att inte alla kanske har det så bra.
Jag hade i olika texter skrivit om mitt liv men ingen lärare lade märke till det eller brydde sig om det. I ett nationellt program i nian fick vi skriva vad vi ville. Jag skrev om min familjs situation. Inget hände. Ingen frågade mig efteråt hur jag mådde.
I gymnasiet fick jag kompisar som hade gått i min tidigare skola men inte i samma klass. Men jag mådde allt sämre. Minnen kom som jag hade förträngt. Jag kunde inte lämna in arbetsuppgifter eftersom jag mådde så dåligt. När jag började tvåan hade jag ingen energi. Jag bytte mentor, en person som ska dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter för att ge råd och stöd, och äntligen hände något. Hon förstod mig. Hon frågade hur jag mådde och jag vågade öppna mig. Ingen annan hade frågat så rakt. Jag hade aldrig försökt att få hjälp tidigare.
Min mentor frågade mig om jag behövde hjälp. Jag tyckte inte det då. Jag förstod inte hur illa det var. Jag var 17 år och hade mått dåligt i sju år. Min mentor fick mig att förstå att det var allvarligt och att det fanns en annan värld än den jag levde i. Hon försökte hjälpa mig och pratade med lärare. Hon gav mig dispens så att jag kunde plugga hemma, hon gav mig uppgifter; betyg handlar om så mycket annat än att bara lämna in i tid.
Jag kände att jag kunde berätta mer och mer för min mentor och under hösten 2007 så valde hon att kontakta Socialtjänsten, Soc, men vi fick inget möte förrän i januari 2008. Soc var inte särskilt förstående. De ställde massor med frågor snabbt och tätt inpå. Frågor som skulle ta tid för mig att svara på. Det slutade med att jag svimmade.
Apatisk
Jag ville inte att mina föräldrar skulle veta att Soc hade kontaktats. Soc ville därför vänta med utredningen till den 25 januari, när jag skulle fylla 18 år. Sen vid min födelsedag kontaktade jag Soc. Vi hade många samtal där jag berättade hur det varit och hur jag kände mig.
Jag var apatisk och klarade inte av att gå till skolan. Det tog tid innan de förstod. Tidigare när jag var yngre behövde jag en jourfamilj. Men inte nu när jag är vuxen. Nu behöver jag en lägenhet. Jag har accepterat att jag inte har en hel familj och jag kan gå vidare med det. Jag kan bygga en egen familj med kompisar och fritid och så. Men Soc tyckte att jourfamilj var det enda alternativet för mig.
I en jourfamilj bor man i tre månader, maximalt. Soc tyckte att jag skulle byta skola och flytta ifrån mina kompisar till en familj två timmar från min stad. Jag försökte få dem att förstå att den enda trygghet jag hade var med mina kompisar, och skolan som jag trivdes i.
Soc sa att det inte fanns lediga lägenheter utan att jag fick ställa mig i bostadskö. Det gjorde jag. Men för att få bostad måste man ha en fast inkomst. Soc berättade att det finns mellanboende, lägenheter bredvid varandra med en kontaktperson, som ser till att man kommer upp, äter frukost, gör läxorna och så. Men i min stad finns bara åtta platser på 30 000 invånare. Inga behandlingshem eller slutenvårdsavdelningar finns. Det är fullt på mellanboendet och det finns ingenstans för mig att ta vägen.
Dessutom tyckte inte Soc att jag hade tillräckligt stora problem för att bo på ett mellanboende. Jag frågade vad som skulle krävas. ”Ett svårare fall än du” svarade de. I påskas i slutet av mars ringd de och sa att de hittat en jourfamilj på Ekerö och att vi ska åka till fjällen. Soc vet att jag har stark social fobi, jag klarar inte av att vara länge bland vuxna. Att åka till fjällen med en familj man inte känner samma dag man får reda på det, och en familj man inte har träffat… Jag valde att tacka nej.
Bodde på gatan
Under våren 2008 bodde jag mycket hos en av mina bästa kompisar. Jag bodde även på gatan. Soc visste om det men gjorde inte någonting. Jag försöker att vara borta hemifrån så mycket som möjligt. Jag är hellre ute och går på nätterna än hör på skrik hemma.
Jag har också bott hos min mentor. Det är hon som gjort att jag fortfarande lever. Hon har ställt upp och varit med på Soc-möten. Hon kontaktade även psykiatrin. Jag fick en tid i början av april 2008. Då valde hon att följa med för att stötta mig. Jag sa inte så mycket på det samtalet. Jag grät i en timme och sa att jag ville dö. Jag fick en sömntablett och fick gå hem.
Kuratorn kontaktade en läkare som jag fick träffa nästa dag. De hade inte fått reda på någonting om mig, hur jag mådde. De frågade vad jag ville ha för anti-depressiv medicin. Så fick jag en massa valalternativ. Jag visste inget om det hur det funkade eller om jag behövde det. Det slutade med att jag gick hem och tog en överdos och var helt däckad. Min mentor fick reda på det och valde att kontakta psykiatrin igen. Jag berättade att jag inte orkade leva längre men de sa inte så mycket. Det blev att min mentor fick ta hand om min medicin i en månad. Sen fick jag ta medicinen själv och det slutade med att jag tog en till överdos. Jag låg på nytt däckad i ett dygn. Så ytterligare en gång kontaktade min mentor psykiatrin. Jag kände att jag nu kunde berätta hur jag kände mig. Men det slutade med att de hotade med tvångsvård. Jag slapp tvångsvård och fick åka hem igen. Jag slutade berätta hur jag mådde för psykiatrin. Jag fick hämta min medicin på vårdcentralen under sommaren 2008, i stället för att ha den hemma. Jag fick mer förtroende för min läkare och slutade att gå till min psykolog. Men helt plötsligt så hade min läkare beställt tid hos min psykolog fast jag inte ville gå dit. Det finns bara två psykologer där för unga vuxna. Jag trivdes inte med min gamla psykolog men fick inte byta. Jag var så trött och orkade knappt åka in till stan. Psykologen sa att det inte gick att hjälpa mig innan jag flyttade hemifrån. De hade inga resurser. De sa att de inte hade rätt att förflytta mig till ett behandlingshem, att det bara var Soc som kunde ordna det. Men psykologen och Soc har ingen kontakt. Det slutade med att jag fick bo kvar hemma.
Psykologen har frågat mig vad poängen är med att jag går dit. Jag visste inte. Jag visste inte vad som var bäst för mig då. Jag vet inte vad som är bäst för mig i dag eller vad jag vill med mitt liv, eller vad det finns för vård. Jag har aldrig fått en vårdplan som man ska få tredje gången man går till vuxenpsykiatrin. Jag har aldrig fått en diagnos och min psykolog har inte haft så bra förståelse för vilka mediciner jag tagit.
Håller masken
Medicinerna gör mig inte bättre utan jag får bara biverkningarna. Det berättade jag för min läkare två månader efter att jag fått den första anti-depressiva medicinen. Då bytte vi. Och så bytte vi igen. Och igen. Jag har fått Efexor, Atarax, Lergigan, Stilnoct och Imovane men inget har hjälpt. Jag får inte sluta med dem tvärt utan de säger att jag ska ge dem en chans. Men jag har gjort det. Jag har använt de i ett år. Men de har inte kunnat erbjuda mig mer än medicin och att jag går dit och berättar om hur jag mår just den dagen.
Jag vågar inte berätta för kompisar eller deras föräldrar hur jag mår. Dels för att jag skäms för hur min familj har varit och för att jag under hela grundskolan aldrig fått veta att det finns flera som har det som jag. Det har varit en skam att inte ha det bra hemma, och en skam att jag aldrig kunnat ta hem kompisar på helgerna. Alla tror väl att jag mår ganska bra för att jag inte visar på utsidan hur jag mår.
Jag låg efter ett halvår i skolan och kunde inte gå kvar i tvåan. Jag läste klart några kurser och så gick jag om. Jag försökte bli lycklig i skolan och ansträngde mig för att få bra betyg så att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Jag kände att skolan var det viktigaste i mitt liv. Men det blev inte som jag hade tänkt mig utan jag hamnade efter igen.
Stöd av ny mentor
Eftersom jag gick om tvåan fick jag en ny mentor. Men den nya var också väldigt bra och hade stor kontakt med min förra mentor för att på bästa sätt hjälpa mig. De har frågat mycket om hur det går och hur jag mår hemma. Sen gick tiden och jag fortsatte att gå hos psykologen fast jag inte ville.
Min överlevnadsstrategi är att se högst en vecka framåt. Det är inte så att jag planerar för framtiden, nu har jag inga drömmar. Men förut ville jag flytta utomlands när jag gått ut gymnasiet, resa runt och kunna göra saker.
Min bästis känner mig ganska väl, och jag henne. Vi har ganska lika barndom. Ingen av oss mår bra. Vi hittade varandra när vi började i samma klass. Jag försöker hjälpa henne och hon mig. Hon har också kontakt med psykiatrin för att få komma hemifrån. Vi har både blivit slagna och har föräldrar med höga krav på att vi ska lyckas. Men Soc har valt att inte heller göra något åt det.
Trots att mina föräldrar har höga krav på mig säger de att jag är värdelös, att jag är sämst. De får mig att hata mig själv. Samtidigt som pappa åkte in i häktet 2004 så gav vi ett löfte att vi inte skulle berätta för någon. Att vi skulle hålla det hemligt. Det gjorde jag tills jag inte klarade av det, eller kunde hålla minen längre. Men mina föräldrar hittade Soc utredning på mig och blev jättearga. När de fick reda på att jag gick till psykiatrin och hade en psykolog så lät de mig inte gå dit. Och de tog mina mediciner så att jag inte hade någonting.
I oktober 2008 prövade jag att lägga in mig på en slutenvårdsavdelning som är korttidsförvarande. Jag ringde och de sa att jag skulle komma klockan 18. Då hade jag konstanta självmordstankar och kände att jag när som helst skulle kunna ta livet av mig. Men de tyckte att jag skulle ta tåget och bussen och åka dit, så jag gjorde det. När jag kom dit var det en skötare som tog emot mig och jag fick träffa en överläkare. Jag berättade allt för att ge det en chans. Då lade de in mig, men när jag väl var där drog sig personalen undan. Jag satt bara på rummet och läste en tidning hela dagen. De kanske kom in var och varannan timme och frågade vad jag gjorde. Och så gick de därifrån. Jag hade behövt att någon pratade med mig. Som kanske drog ut mig från rummet så att jag skulle slippa vara själv. Men det var inte så och jag kände mig tryggare med kompisar utanför slutenvårdsavdelningen där jag var. På slutenvårdsavdelningen visste de att jag skar mig. Men efter att de gått igenom mina saker hade jag väldigt många vassa saker kvar. Det sista de sa innan de gick ut var: ”Om du skär dig åker du ut härifrån”.
Jag valde att gå därifrån andra dagen. Jag grät och sa att jag ville hem och bort därifrån. Då skrev de ut mig och sa att det är mitt val. Jag kom hem och då mådde jag sämre. När jag var där tänkte jag att, är det så här min framtid ska vara? Är det så det ska sluta för mig? Jag kanske har en framtid men jag känner att jag inte bryr mig. Eller att jag inte orkar. Jag känner mig konstant nere och att saker förblir som de blir.
Nya bud från Soc
I november 2008 hade min psykolog ett möte med min Soc-handläggare och berättade hur jag mådde. Jag valde att inte själv vara med. Jag ville inte höra om hur allt varit. Min psykolog berättade för Soc att jag tog mediciner och att jag inte mådde bra. Helt plötsligt fick Soc det till att jag inte mår tillräckligt bra för att kunna få bo själv. Eller att jag skulle kunna ta hand om mig själv. Tidigare var det att jag mådde så bra att jag inte behövde hjälp. Nu vågade de inte riskera att jag kom in på ett mellanboende. De trodde att jag snarare skulle begå självmord i en egen lägenhet än hemma. De skrev att ett alternativ var en jourfamilj, innan jag skulle kunna få annan hjälp. Men jag skulle klara mig ganska bra om jag fick den hjälp och behandling som jag behöver på öppenvården. Men sedan mötet med Soc har jag skurit sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag skulle behöva få en vårdplan. Jag skulle kunna ha framtidsutsikter och planera livet, men min psykolog ska sluta nu till sommaren. Och jag har bestämt att jag inte tänker gå dit något mer eftersom det känns som att allting börjar om på nytt. Min läkare slutade för några veckor sedan så jag har ingen nu. Jag har väntat i fyra veckor på att få träffa en ny läkare. Ingen har koll på vilka mediciner jag tar även fast det är ett krav. Ingen har heller tagit blodprov under det år som jag har haft medicinerna, trots att jag sagt att jag inte äter mycket och att det känns som att jag ska svimma hela tiden.
Det skulle hjälpa mig om andra fick bättre hjälp än vad jag fick. Jag vill inte att andra ska ha det som jag haft det. Så trots allt känns det skönt att ha berättat om det här.
*Linda är ett fingerat namn.
59.360280
17.885568
