Maria Larsson säger att skälen till varför någon tar sitt liv beror på faktorer som går att påverka och då måste vi göra mesta möjliga för att förhindra att det sker.
- Vi börjar ta de första stegen nu. Kanske inte som i Miami. Men vi har satt igång en rad olika faktorer där jag hoppas att vi ska kunna läsa av resultatet om några år.

Dels vill Maria Larsson erbjuda stödprogram i hela Sverige för vuxna som har barn under 18 år. Hur gör man som förälder när man tycker att ens tonåring får fel kompisar? Vad finns det för risker? Hur bör man agera?
- Det är så alla vi som varit föräldrar till tonåringar kan fråga. Det finns perioder man känner stor oro och för många löser det sig på ett bra sätt, kanske utan några större ingripanden. Men ibland behövs det tydligare agerande från föräldrar för de vet inte alltid hur man ska göra, säger Maria Larsson.

Dels har Maria Larsson gett Folkhälsoinstitutet i uppdrag att ta fram ett kort som skickas ut till rektorer i hela Sverige. Där ska de kunna läsa var information om hjälp finns.
- Jag har inte sett kortet själv men det är precis färskt och det får betraktas som ett första steg. Jag tror att man behöver återkomma till skolans personal flera gånger innan man greppar den här problembilden.

Det tredje området Maria Larsson ser över är psykiatrin. Köerna till barnpsyk måste kortas och därför har regeringen satsat 900 miljoner kronor på psykiatrin i år. Även kommande år satsas pengar på psykiatrin. En helt nödvändig upprustning enligt Maria Larsson.
- Att vänta tre månader är för ungdomar en evighet och de måste komma till skott mycket snabbare, säger Maria Larsson.

Maria Larsson säger att det är uppenbart att elevhälsan i dag inte klarar att möta allas behov. Hon menar att det finns olika personalkategorier som kan fungera i uppgiften och hon ser att kunskapen måste öka.
- Alla vet att elevhälsan har rustats ned under ett antal år. Och att det är en brist på både skolsköterskor och på kuratorer. Därför har vi från socialdepartementets sida tagit ansvaret om att informera skolpersonal om att det finns ett viktigt och nödvändigt preventionsarbete att göra. Och varje vuxen i skolan räknas som en arbetare inom detta.

Psykisk livräddning

Dessutom vill hon utbilda allmänheten i psykisk livräddning, en slags folkbildningens ABC. Många lider av psykisk ohälsa men få har beredskap och kunskap om hur vi kan förhålla oss till det.
- Jag har gått ABC-utbildning men aldrig använt  den för jag har aldrig träffat någon i behov av den. Men jag har träffat många som lider av psykisk ohälsa för de finns omkring varje svensk. Men vi har ingen beredskap, vi vågar inte riktigt se och vi vågar inte riktigt tala om det i dag.

Socialstyrelsen arbetar nu på att ta fram material för psykisk livräddning och samarbetar med NASP, SPES och NSPH – nationell samverkan för psykisk hälsa. Tanken är att utbilda hela befolkningen i vad psykisk ohälsa är, hur man tacklar den och vad man kan göra åt den.

Att det skulle vara ett stigma att gå till en kurator är inget som Maria Larsson sett. Under hennes tid som lärare har hon mest sett skolor som fungerat bra; där personal effektivt tar itu med problem och där det inte ses som konstigt att gå till en kurator. Maria Larsson säger att det finns massor av lärare och kuratorer som är mycket duktiga på att identifiera ungar som mår dåligt.
- För de ungdomar som behöver stöd handlar det om att få en vuxenkontakt. Någon som sträcker ut handen. Så därför måste det ske med ett brett anslag till skolans personal. Vi har påbörjat den resan lite grann.

Maria Larsson tror att en nollvision för självmord kan ha stor betydelse, på samma sätt som att den nollvision som finns inom trafiken har lett till färre antal döda kan en nollvision för självmord peka i den riktning vi vill gå. Men hur ska vi då minska självmorden i Sverige?

Tre miljoner i forskningsbidrag
Den organisation som har till ansvar att bland annat forska kring suicid och ta fram självmordsförebyggande program, NASP, har fått en miljon kronor mer i statligt stöd, från två till tre miljoner kronor. Samtidigt får trafikforskningen över 60 miljoner kronor av staten varje år. Och då är det ändå tre gånger fler som tar sitt liv jämfört med som dör i trafiken.
- En nollvision ger en annan status eftersom man har en tydlig vision och nollvisionen har haft betydelse för trafiksäkerhetsforskningen. Nu har vi tagit ett första steg men naturligtvis tycker jag att det skulle behövas mycket mer resurser för det är precis som du anger att fler mister livet genom självmord än genom trafikolyckor.

Maria Larsson säger att det statliga anslaget för att forska kring självmord procentuellt är en stor höjning och en tydlig indikering.
- Men man kan inte få allt på en gång. Även Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har fått extra pengar. Nu har vi påbörjat resan.

Att som i England låta alla som försökt ta sitt liv få besök av en psykolog fyra gånger är hon negativ till.
- Vi har sagt att vårdgarantin för barn och unga måste ner till en månad. Hos oss är det inga stora kostnader som är förenat med det här, vilket det är i England på ett annat sätt. Vi har olika system. Men att öka tillgängligheten och ge möjlighet till återkommande besök när man har en allvarlig psykisk ohälsa hos unga, det är precis den inriktningen vi har.

Maria Larsson säger att det behövs en enorm upprustning av BUP och psykiatrin. Och de pengar regeringen lägger på psykiatrin är av ganska stor omfattning.
- Det har skett en nedrustning under många år och många förväntar sig att vi som ny regering ska åtgärda alla problem på nolltid. Det är naturligtvis inte möjligt men vi håller på att vända på ett antal skutor som varit på väg i fel riktning och psykiatrin är definitivt ett av de områdena.

Maria Larsson hoppas att man inom två år i psykiatrin ska kunna säga att de i dag klarar mycket bättre att ta emot barn och unga.

Vad gäller Räddningsverkets uträkningar om vad alla cirka 1500 självmord per år kostar så tycker Maria Larsson att det är bra att de satt en prislapp för att ekonomiskt motivera politiker att bli mer modiga att satsa på preventionsarbete. Hon säger att kostanden för det förebyggande arbetet är som små rännilar i jämförelse med vad hälso-, sjukvård, psykiatri och äldreomsorg kostar. Men det går inte alltid att räkna hem de förebyggande kostnaderna i nästa års budget.
- Jag tror att vi behöver ett antal modiga politiker som måste förflytta resurser till preventionsdelen. Det finns så mycket att vinna i form av en ökad livskvalitet för den enskilde individen men också samhällsekonomiskt.

Hon har inte satt upp några etappmål på vägen mot nollvisionen. Arbetet påbörjades 2008 och Maria Larsson vill läsa av resultatet av de första stapplande stegen. Eftersom mycket lite har gjorts på lång tid känner hon att regeringen är lite av pionjärer där man kan ha viss draghjälp av arbete som gjorts på andra håll i världen. Vad gäller det lyckade projektet i Miami så tycker hon att deras resultat är mycket imponerande men hon har ännu inte smält det de gjort.
- Miami är jätteintressant. Jag har precis fått kunskap om det. Men vi har försökt sätta ett antal system som vi tror kan leda till att våra självmordstal minskar så ska vi naturligtvis fortsätta det arbetet. Vi kan säkert göra mycket mer framöver. Och då tänker vi hämta in den kunskap och information som behövs runt om i världen.

Ett sus uppstår och spontana applåder hörs. Margit Ferm, som under åratal arbetat för att regeringen måste ha en nollvision, på samma sätt som det finns för trafikdöda, ler stort.
- Det är underbart att höra men förpliktigar också. Att ha en riktning är utmärkt och nu måste vi bestämma hur vi ska ta oss dit.

Tidigare regeringar har vägrat att gå ut på samma sätt som Maria Larsson. Frågan om en nollvision är realistisk eller missvisande har diskuterats.
- Om man har en nollvision för trafikdöda, varför kan man inte ha en för de som tar sitt liv? undrar Margit Ferm.

Jan Beskow säger att det viktiga är att ha en vision som visar på riktningen. Om man sen inte kommer hela vägen så vet man åtminstone vart man vill gå.

Maria Larsson har flera strategier för att minska självmorden. Men trots att hon arbetat som lärare är skolan ett område där åtgärderna är minst sagt blygsamma.

Det nationella programmet för att förebygga suicid

Under många år har föreningar som SPES och även många enskilda politiker ställt krav på att Sverige måste agera bättre för att minska självmorden i landet. Tidigare socialminister Berit Andnor tyckte motsägelsefullt nog att det ”inte bara handlar om att ta fram ett program, det handlar ju också om att göra någonting som verkligen ger resultat.”

Någon nollvision för självmord ville hon inte utlova.

Men några veckor efter att det program som jag och videofotograf Staffan Ahlström gjort, om ungdomar och självmord för Kalla Fakta i september 2004, hade samtliga riksdagspartier lagt en motion om att Sverige måste ha ett nationellt program för att förebygga suicid. I kombination med folkhälsominister Maria Larssons stöd till suicidpreventionen har en stor samling personer inom olika områden under flera år stött och blött underlag till det som till slut kom att kallas: ”En förnyad folkhälsopolitik”. Det dokumentet kom att ligga till grund för delar av Folkhälsopropositionen 2008 som antogs av riksdagen den 5 juni 2008. Vad gäller suicidpreventionen så finns nu nio strategier som ska minska självmorden i Sverige.

”Sammanställning av de nio strategierna

Övergripande vision

Regeringens bedömning: Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Regeringen har som vision att ingen ska behöva ta sitt liv.

Nio strategier för suicidprevention inklusive regeringens bedömning:

1. Insatser som främjar goda livschanser för mindre gynnade grupper

Regeringens bedömning: Regeringen avser att ge Statens folkhälsoinstitut (FHI), i samråd med Myndigheten för skolutveckling och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska institutet, i uppdrag att utarbeta ett informationsmaterial om hur man kan förebygga självmordsförsök och självmord bland skolelever. I uppdraget ingår även att ta fram en strategi för hur materialet kan spridas till lärare och annan skolpersonal.

2. Minskad alkoholkonsumtion i befolkningen och i högriskgrupper för självmord

Regeringens bedömning: Regeringen avser att intensifiera insatserna för att minska alkoholkonsumtionen i befolkningen och att fullfölja handlingsplanen mot alkoholskador. Regeringen avser att fortsätta driva frågan om en restriktiv alkoholpolitik inom Europeiska unionen.

3. Minskad tillgänglighet till medel och metoder för självmord

Regeringens bedömning: Det nationella, regionala och kommunala arbetet med att minska tillgången till dödliga metoder och medel för självmord bör fortsätta.

4. Självmordsprevention som hantering av psykologiska misstag

Regeringens bedömning: Regeringen avser att tillsätta en utredare som ska analysera förutsättningarna att skapa en nationell funktion för händelseanalyser och gemensamma utredningar vid självmord.

5. Medicinska, psykologiska och psykosociala insatser

Regeringens bedömning: Det självmordsförebyggande arbetet via hälso- och sjukvården bör fortsätta.

6. Spridning av kunskap om evidensbaserade metoder för att minska självmord
Regeringens bedömning: Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut (FHI) och Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa (NASP) vid Karolinska institutet bör fortsätta att sammanställa forskningsresultat om metoder som kan minska antalet självmord, göra den tillgänglig samt sprida ny kunskap.

Regeringen avser att uppdra till Socialstyrelsen att initiera i ett projekt i syftet att öka kunskapen i befolkningen om självmord och vart man vänder sig för att få hjälp och stöd samt föreslå hur informationen ska spridas inom hälso- och sjukvården samt övriga samhället.

7. Kompetenshöjning av personal och andra nyckelpersoner i vård och omhändertagande av personer med självmordsproblematik

Regeringens bedömning: Regeringen avser att uppdra till Statens folkhälsoinstitut att i samverkan med Socialstyrelsen ta fram förslag på utbildningsinsatser för att höja kompetensen avseende vård och omhändertagande av personer med självmordsproblematik .

8. Händelseanalys av Lex Maria anmälningar

Regeringens bedömning: Samtliga självmord inom hälso- och sjukvården eller i anslutning därtill ska sedan 2006 anmälas till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen bör regelbundet sammanställa och analysera inrapporterade självmordshändelser med resultatåterföring till vård- och omsorgsgivarna.

9. Stöd till frivilligorganisationer

Regeringens bedömning: Regeringen avser att stödja Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) insatser genom ett organisationsstöd på 500 000 kronor per år under perioden 2008–2010. SPES arbetar dels med att ge stöd och hjälp till anhöriga, dels för att förhindra självmord samt motverka tabubeläggning och fördomar om självmord. Regeringen avser även att stödja paraplyorganisationen SamArbete för Människor i Sorg (SAMS) för upprättandet av ett nationellt kansli genom ett organisationsstöd på 1 miljon kronor per år under samma period. ”

Helena Rådbos avhandling fokuserar på vad Banverket kan göra för att förebygga självmord. Information om förbud att vistas på spår måste bli tydligare. Det ska också vara svårare att komma upp på spåren, tillgängligheten på många platser bör minska. Oftast sker självmord inte från perrongerna utan på enskilda platser där man inte uppmärksammas. De som försöker ta sitt liv inväntar ofta tåg vilket kan ge larmsystem möjlighet att uppmärksamma personen och skicka meddelande till exempelvis väktare.

Kameror har visat sig effektiva. I Skåne har självmord framför tåg nästan halverats sedan sådan övervakning kom upp. Från sjutton självmord 2003 till nio 2006. Bättre samordning med SOS-alarm och att allmänheten uppmärksammar vad som sker vid spåren och larmar, kan också rädda liv.

Bättre samordning räddar liv
I Jönköping har Räddningstjänsten, polisen, psykiatrin, socialtjänsten och SOS-alarm genomarbetade samordningsmöjligheter när någon misstänks försöka ta sitt liv. Ett exempel är när en flicka på permission från en psykiatrisk klinik ringde hem och berättade att hon nu skulle kasta sig framför tåget. Mamman ringde kontaktpersonen på den psykiatriska kliniken som i sin tur ringde SOS-alarm som ringde tågförarna. Det fanns tre tåg som kunde vara möjliga och alla tre varnades. När ett av dem rullade in på Jönköpings station tog en flicka några steg från en grupp på 30-40 människor som väntade vid övergången. Hon gick fram före loket men en polis och en brandman hann fatt i henne och hennes liv räddades.

I snitt gör räddningstjänsten i Jönköpings län en utryckning i veckan när ett suicid hotar. Några år tidigare var den siffran en handfull per år. Under fyra år har samordningsarbetet mellan räddningstjänsten, polisen, psykiatrin, socialtjänsten och SOS i Jönköpings län pågått. Och nu räddas många liv varje år.
- Det är bara så tröstlöst att det ska ta sån tid för bra projekt att sprida sig till andra delar av landet. Många fler liv skulle kunna räddas med bättre samordning, säger Margit Ferm.

Existentiella samtal
Många äldre behöver samtala om ålderdom, om sucidtankar och om hur de mår. Och det måste ske på ett genomtänkt sätt. Men tabuering om suicid, psykisk sjukdom och ålderdom gör att samtal mellan vårdpersonal och hemtjänst helt kan utebli, med risk för att äldre utvecklar depression och tar sitt liv.

En utbildning till samtalsledare med inriktning på att ge kompetens för att leda existentiella samtal har tagits fram i ett SPES-projekt, med stöd av Socialstyrelsen och det Västsvenska nätverket för suicidprevention, WNS. Utbildningen har visat sig betydelsefull eftersom de studerande lär sig se varningstecken på ångest, depression och suicidalitet. Och de lär sig ställa de frågor som behövs så att livsviktiga samtal kan hållas.

Förbättrad depressionsvård
Kontinuitet är av största vikt när deprimerade patienter ska behandlas. Primärvården i Nässjö har förbättrat vården genom att patienter får möta ett vårdlag som består av en läkare och en sjuksköterska. Dess sätter sig väl in i patientens sjukhistoria och en av dem finns alltid tillgänglig när patienten behöver hjälp. Första gången patienten kommer får han eller hon under en timme information om sjukdomen och vilka möjliga behandlingar som finns. Patienten deltar aktivt för att skapa en vårdplan som skrivs på av alla inblandade. På så sätt får patienten en trygghetskänsla och slipper söka hjälp på flera håll. Tiden för vårdkontakter och sjukskrivningar förkortas, något som alla tjänar på.
- Genom samverkan sluts nätverket kring patienten som blir en aktiv medarbetare. Hon är åter innanför. Detta är praktisk och verklighetsnära suicidprevention, säger Jan Beskow.

Gemensamma insatser i nationella program
I flera EU-länder har nationella program för att förebygga suicid antagits. Bland annat i Finland, England, Danmark och flamländerna Belgien/Holland. Gemensamt för de nationella programmen är att de fokuserar på:
· Förbättrade möjligheter att identifiera sårbara och på att ge deprimerade bättre behandling.
· Minskad tillgång till medel för att ta sitt liv. Till exempel broräcken som är svåra att ta sig över, och järnvägar där man gör det krångligare att ta sig in på spåren.
· Läkemedelsförpackningar kan ofta designas bättre. I Storbritannien har förpackningar som innehåller den farliga tillsatsen paracetamol, som används i vissa läkemedel, fått en mindre storlek. Färre har sedan dess överdoserat.
· Förbättrad rapportering i medier. När medier i exempelvis England utbildats i hur man rapporterar om självmord har självmorden blivit färre.
· Alkohol och drogåtgärder. När alkoholkonsumtionen minskade i Litauen minskade också självmorden.
· Förbättrad tillgång till psykiatrisk vård, och utbildning av vårdpersonal.

Dessutom har det visat sig att speciell planering när sjukhus och fängelser ritas kan minska självmorden, likväl som speciell arkitektur för broar och järnvägar. Forskare i Tyskland har hittat 14 platser vid tyska järnvägar där uppseendeväckande många självmord inträffat. 80 procent av dessa låg i närheten av psykiatriska avdelningar. Den insikten har lett till nya rekommendationer för platser där psykiatriavdelningar byggs.

I England har man låtit psykologer fyra gånger besöka personer som försökt ta sitt liv. Återfallen minskade med 28 procent, mot 9 procent i en kontrollgrupp.

Genom att stödja vårdnadshavare under de första åren underlättar man för barn att få en livslång god psykisk hälsa. Föräldrastödjande program har också visat sig vara effektiva för barns psykiska hälsa. I dessa program får föräldrar lära sig metoder för att lösa konflikter, förebereda barnet på kommande händelser och skapa bättre relationer.

Ludmilla är läkare och egenföretagare. Hennes blogg är mycket stark och har fått stor uppmärksamhet genom det personliga tilltalet och de starka berättelserna.

Läs Ludmillas blogg!

Nationella hjälplinjen. Tel: 020 – 22 00 60 www.nationellahjalplinjen.a.se

Jourhavande präst. Tel: 112

Jourhavande medmänniska. Tel: 0771 – 900 800

Jourhavande kompis. Tel: 020 – 22 24 44

Jourhavande adoptionskompis. Tel: 020-64 54 30

BRIS. Tel: 0200-23 02 30

BRIS-föräldratelefon. Tel: 020- 786 786

HBT-jouren. Tel: 0771-66 67 68

Unga i sorg.  www.ungaisorg.se

NASP.  www.ki.se/suicid

Om Trust-programmet: http://studentservices.dadeschools.net/trust/curriculum.asp

Stiftelsen Tryggare Sverige: http://www.tryggaresverige.se/

Församlingar har ofta personal som kan hjälpa till med krisbearbetning. På vissa orter finns mobila psykiatriska team som kan vara till stöd. Många vårdcentraler har psykosocial personal som kan arbeta med relationer mellan individer, familjer och grupper.

Jag är näst äldst av fyra syskon. Min yngre bror har ADHD. Min pappa är självmordsbenägen. Min mamma har väldigt höga krav på sig själv, och på mig, att jag ska prestera bäst i skolan, vara skötsam och inte glida runt på kvällarna. Min mamma jobbar med folkhälsofrågor inom kommunen, med alkohol och tobak. Jag har varit rädd för att jag skulle förstöra hennes karriär genom att berätta om hur jag mår. Jag ville inte påverka hennes arbete. Men jag kan inte längre vara tyst.

När jag var liten bodde vi i Skåne och pappa började spela på hästar. Till slut hade han spelat bort huset och vi slängdes ut på gatan. Dagen därpå fick vi flytta till Mellansverige eftersom pappa fick ett jobb här inom databranschen. Han var inte hemma så mycket och jag var mest med mamma och mina syskon. Mamma pluggade när jag var liten och hade inte så mycket tid med oss.

”Han drack mest på helgerna”
Istället för att spela började pappa dricka. Han hade mycket ångest. Från början drack han mest på helgerna. Sen mer och mer. I samband med att han blev alkoholist fick han en depression och han har flera gånger försökt hänga sig i trappan. Det var väl tur att jag var vaken på nätterna och kunde hindra honom. Han har flera gånger hotat oss med kniv. Dessutom har han slängt mig in i ett skåp, knuffat mig nerför en trappa och kastat mig in i ett bord.

Jag var tio år när han började dricka. Jag fick ta hand om familjen eftersom mina bröder behövde omsorg. Jag var den som fick torka allas tårar och leta efter min alkoholiserade pappa i skogen och på gatorna på nätterna. 2004 försökte pappa tända eld på huset. Då flydde vi till mammas kompis som bodde i närheten, och ringde polisen. Pappa hamnade i häkte men släpptes dagen efter. Häktningen fick ingen påföljd. Ingen utredning gjordes om hur vi hade det hemma och vi blev först utspridda men flyttade sedan tillbaka till pappa medan mamma bodde på annat håll. Pappa fortsatte att dricka men så småningom flyttade mamma tillbaka. Hon ville inte lämna oss, men min situation blev allt värre. Pappa drack och jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt. Dagligen.

Min storebror har tidigare blivit mobbad, från ettan till nian. Mina föräldrar och syskon lade mer fokus på honom.

I och med att alla mådde dåligt när pappa drack så drog sig alla undan. Vi äter på våra egna rum och har vårt eget liv. Vårt vanliga liv. Det har blivit att vi sköter oss själva.

Jag trivdes inte i min nya klass och blev utfryst. Lärarna gjorde så att jag kände mig ännu mer utstött. I den klass jag gick i uppstod mycket bråk. Jag var tystlåten och syntes knappt men ändå blev jag syndabock för problem som uppstod. Lärarna ansåg att bråken berodde på mig och de tog med mig till en kurator. Där fick jag höra att jag var orsaken till alla svårigheter. I nian kände jag att jag inte var något värd och började skära mig.

Ingen hjälp i skolan

I grundskolan fick jag aldrig reda på att det finns samtalsgrupper för andra i min situation.  Det var först i gymnasiet som jag fick information. Tidigare visste jag inte vad BUP var. Jag visste knappt vad en psykolog var. Grundskolan gick mest ut på att man skulle göra sitt arbete och lämna in sina saker så var allting bra. Det var inte fokuserat på hur man mådde. I dag kan jag känna att det skulle ha hjälpt mig att få reda på var det fanns hjälp. Och att man pratade om familjesituationer, att det finns alternativ på hur det kan vara, att inte alla kanske har det så bra.

Jag hade i olika texter skrivit om mitt liv men ingen lärare lade märke till det eller brydde sig om det. I ett nationellt program i nian fick vi skriva vad vi ville. Jag skrev om min familjs situation. Inget hände. Ingen frågade mig efteråt hur jag mådde.

I gymnasiet fick jag kompisar som hade gått i min tidigare skola men inte i samma klass. Men jag mådde allt sämre. Minnen kom som jag hade förträngt. Jag kunde inte lämna in arbetsuppgifter eftersom jag mådde så dåligt. När jag började tvåan hade jag ingen energi. Jag bytte mentor, en person som ska dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter för att ge råd och stöd, och äntligen hände något. Hon förstod mig. Hon frågade hur jag mådde och jag vågade öppna mig. Ingen annan hade frågat så rakt. Jag hade aldrig försökt att få hjälp tidigare.

Min mentor frågade mig om jag behövde hjälp. Jag tyckte inte det då. Jag förstod inte hur illa det var. Jag var 17 år och hade mått dåligt i sju år. Min mentor fick mig att förstå att det var allvarligt och att det fanns en annan värld än den jag levde i. Hon försökte hjälpa mig och pratade med lärare. Hon gav mig dispens så att jag kunde plugga hemma, hon gav mig uppgifter; betyg handlar om så mycket annat än att bara lämna in i tid.

Jag kände att jag kunde berätta mer och mer för min mentor och under hösten 2007 så valde hon att kontakta Socialtjänsten, Soc, men vi fick inget möte förrän i januari 2008. Soc var inte särskilt förstående. De ställde massor med frågor snabbt och tätt inpå. Frågor som skulle ta tid för mig att svara på. Det slutade med att jag svimmade.

Apatisk

Jag ville inte att mina föräldrar skulle veta att Soc hade kontaktats. Soc ville därför vänta med utredningen till den 25 januari, när jag skulle fylla 18 år. Sen vid min födelsedag kontaktade jag Soc. Vi hade många samtal där jag berättade hur det varit och hur jag kände mig.

Jag var apatisk och klarade inte av att gå till skolan. Det tog tid innan de förstod. Tidigare när jag var yngre behövde jag en jourfamilj. Men inte nu när jag är vuxen. Nu behöver jag en lägenhet. Jag har accepterat att jag inte har en hel familj och jag kan gå vidare med det. Jag kan bygga en egen familj med kompisar och fritid och så. Men Soc tyckte att jourfamilj var det enda alternativet för mig.

I en jourfamilj bor man i tre månader, maximalt. Soc tyckte att jag skulle byta skola och flytta ifrån mina kompisar till en familj två timmar från min stad. Jag försökte få dem att förstå att den enda trygghet jag hade var med mina kompisar, och skolan som jag trivdes i.

Soc sa att det inte fanns lediga lägenheter utan att jag fick ställa mig i bostadskö. Det gjorde jag. Men för att få bostad måste man ha en fast inkomst. Soc berättade att det finns mellanboende, lägenheter bredvid varandra med en kontaktperson, som ser till att man kommer upp, äter frukost, gör läxorna och så. Men i min stad finns bara åtta platser på 30 000 invånare. Inga behandlingshem eller slutenvårdsavdelningar finns. Det är fullt på mellanboendet och det finns ingenstans för mig att ta vägen.

Dessutom tyckte inte Soc att jag hade tillräckligt stora problem för att bo på ett mellanboende. Jag frågade vad som skulle krävas.  ”Ett svårare fall än du” svarade de.  I påskas i slutet av mars ringd de och sa att de hittat en jourfamilj på Ekerö och att vi ska åka till fjällen. Soc vet att jag har stark social fobi, jag klarar inte av att vara länge bland vuxna. Att åka till fjällen med en familj man inte känner samma dag man får reda på det, och en familj man inte har träffat… Jag valde att tacka nej.

Bodde på gatan

Under våren 2008 bodde jag mycket hos en av mina bästa kompisar. Jag bodde även på gatan. Soc visste om det men gjorde inte någonting. Jag försöker att vara borta hemifrån så mycket som möjligt. Jag är hellre ute och går på nätterna än hör på skrik hemma.

Jag har också bott hos min mentor. Det är hon som gjort att jag fortfarande lever. Hon har ställt upp och varit med på Soc-möten. Hon kontaktade även psykiatrin. Jag fick en tid i början av april 2008. Då valde hon att följa med för att stötta mig. Jag sa inte så mycket på det samtalet. Jag grät i en timme och sa att jag ville dö. Jag fick en sömntablett och fick gå hem.

Kuratorn kontaktade en läkare som jag fick träffa nästa dag. De hade inte fått reda på någonting om mig, hur jag mådde. De frågade vad jag ville ha för anti-depressiv medicin. Så fick jag en massa valalternativ. Jag visste inget om det hur det funkade eller om jag behövde det. Det slutade med att jag gick hem och tog en överdos och var helt däckad. Min mentor fick reda på det och valde att kontakta psykiatrin igen. Jag berättade att jag inte orkade leva längre men de sa inte så mycket. Det blev att min mentor fick ta hand om min medicin i en månad. Sen fick jag ta medicinen själv och det slutade med att jag tog en till överdos. Jag låg på nytt däckad i ett dygn. Så ytterligare en gång kontaktade min mentor psykiatrin. Jag kände att jag nu kunde berätta hur jag kände mig. Men det slutade med att de hotade med tvångsvård. Jag slapp tvångsvård och fick åka hem igen. Jag slutade berätta hur jag mådde för psykiatrin. Jag fick hämta min medicin på vårdcentralen under sommaren 2008, i stället för att ha den hemma. Jag fick mer förtroende för min läkare och slutade att gå till min psykolog. Men helt plötsligt så hade min läkare beställt tid hos min psykolog fast jag inte ville gå dit. Det finns bara två psykologer där för unga vuxna. Jag trivdes inte med min gamla psykolog men fick inte byta. Jag var så trött och orkade knappt åka in till stan. Psykologen sa att det inte gick att hjälpa mig innan jag flyttade hemifrån. De hade inga resurser. De sa att de inte hade rätt att förflytta mig till ett behandlingshem, att det bara var Soc som kunde ordna det. Men psykologen och Soc har ingen kontakt. Det slutade med att jag fick bo kvar hemma.

Psykologen har frågat mig vad poängen är med att jag går dit. Jag visste inte. Jag visste inte vad som var bäst för mig då. Jag vet inte vad som är bäst för mig i dag eller vad jag vill med mitt liv, eller vad det finns för vård. Jag har aldrig fått en vårdplan som man ska få tredje gången man går till vuxenpsykiatrin. Jag har aldrig fått en diagnos och min psykolog har inte haft så bra förståelse för vilka mediciner jag tagit.

Håller masken

Medicinerna gör mig inte bättre utan jag får bara biverkningarna. Det berättade jag för min läkare två månader efter att jag fått den första anti-depressiva medicinen. Då bytte vi. Och så bytte vi igen. Och igen. Jag har fått Efexor, Atarax, Lergigan, Stilnoct och Imovane men inget har hjälpt. Jag får inte sluta med dem tvärt utan de säger att jag ska ge dem en chans. Men jag har gjort det. Jag har använt de i ett år. Men de har inte kunnat erbjuda mig mer än medicin och att jag går dit och berättar om hur jag mår just den dagen.

Jag vågar inte berätta för kompisar eller deras föräldrar hur jag mår. Dels för att jag skäms för hur min familj har varit och för att jag under hela grundskolan aldrig fått veta att det finns flera som har det som jag. Det har varit en skam att inte ha det bra hemma, och en skam att jag aldrig kunnat ta hem kompisar på helgerna. Alla tror väl att jag mår ganska bra för att jag inte visar på utsidan hur jag mår.

Jag låg efter ett halvår i skolan och kunde inte gå kvar i tvåan. Jag läste klart några kurser och så gick jag om. Jag försökte bli lycklig i skolan och ansträngde mig för att få bra betyg så att mina föräldrar skulle bli stolta över mig. Jag kände att skolan var det viktigaste i mitt liv. Men det blev inte som jag hade tänkt mig utan jag hamnade efter igen.

Stöd av ny mentor

Eftersom jag gick om tvåan fick jag en ny mentor. Men den nya var också väldigt bra och hade stor kontakt med min förra mentor för att på bästa sätt hjälpa mig. De har frågat mycket om hur det går och hur jag mår hemma. Sen gick tiden och jag fortsatte att gå hos psykologen fast jag inte ville.

Min överlevnadsstrategi är att se högst en vecka framåt. Det är inte så att jag planerar för framtiden, nu har jag inga drömmar.  Men förut ville jag flytta utomlands när jag gått ut gymnasiet, resa runt och kunna göra saker.

Min bästis känner mig ganska väl, och jag henne. Vi har ganska lika barndom. Ingen av oss mår bra. Vi hittade varandra när vi började i samma klass. Jag försöker hjälpa henne och hon mig. Hon har också kontakt med psykiatrin för att få komma hemifrån. Vi har både blivit slagna och har föräldrar med höga krav på att vi ska lyckas. Men Soc har valt att inte heller göra något åt det.

Trots att mina föräldrar har höga krav på mig säger de att jag är värdelös, att jag är sämst. De får mig att hata mig själv. Samtidigt som pappa åkte in i häktet 2004 så gav vi ett löfte att vi inte skulle berätta för någon. Att vi skulle hålla det hemligt. Det gjorde jag tills jag inte klarade av det, eller kunde hålla minen längre. Men mina föräldrar hittade Soc utredning på mig och blev jättearga. När de fick reda på att jag gick till psykiatrin och hade en psykolog så lät de mig inte gå dit. Och de tog mina mediciner så att jag inte hade någonting.

I oktober 2008 prövade jag att lägga in mig på en slutenvårdsavdelning som är korttidsförvarande. Jag ringde och de sa att jag skulle komma klockan 18. Då hade jag konstanta självmordstankar och kände att jag när som helst skulle kunna ta livet av mig. Men de tyckte att jag skulle ta tåget och bussen och åka dit, så jag gjorde det. När jag kom dit var det en skötare som tog emot mig och jag fick träffa en överläkare. Jag berättade allt för att ge det en chans. Då lade de in mig, men när jag väl var där drog sig personalen undan. Jag satt bara på rummet och läste en tidning hela dagen. De kanske kom in var och varannan timme och frågade vad jag gjorde. Och så gick de därifrån. Jag hade behövt att någon pratade med mig. Som kanske drog ut mig från rummet så att jag skulle slippa vara själv. Men det var inte så och jag kände mig tryggare med kompisar utanför slutenvårdsavdelningen där jag var. På slutenvårdsavdelningen visste de att jag skar mig. Men efter att de gått igenom mina saker hade jag väldigt många vassa saker kvar. Det sista de sa innan de gick ut var: ”Om du skär dig åker du ut härifrån”.

Jag valde att gå därifrån andra dagen. Jag grät och sa att jag ville hem och bort därifrån. Då skrev de ut mig och sa att det är mitt val. Jag kom hem och då mådde jag sämre. När jag var där tänkte jag att, är det så här min framtid ska vara? Är det så det ska sluta för mig? Jag kanske har en framtid men jag känner att jag inte bryr mig. Eller att jag inte orkar. Jag känner mig konstant nere och att saker förblir som de blir.

Nya bud från Soc

I november 2008 hade min psykolog ett möte med min Soc-handläggare och berättade hur jag mådde. Jag valde att inte själv vara med. Jag ville inte höra om hur allt varit. Min psykolog berättade för Soc att jag tog mediciner och att jag inte mådde bra. Helt plötsligt fick Soc det till att jag inte mår tillräckligt bra för att kunna få bo själv. Eller att jag skulle kunna ta hand om mig själv. Tidigare var det att jag mådde så bra att jag inte behövde hjälp. Nu vågade de inte riskera att jag kom in på ett mellanboende. De trodde att jag snarare skulle begå självmord i en egen lägenhet än hemma. De skrev att ett alternativ var en jourfamilj, innan jag skulle kunna få annan hjälp. Men jag skulle klara mig ganska bra om jag fick den hjälp och behandling som jag behöver på öppenvården. Men sedan mötet med Soc har jag skurit sönder mig och jag vill verkligen inte leva längre. Självmordstankarna är konstanta och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag skulle behöva få en vårdplan. Jag skulle kunna ha framtidsutsikter och planera livet, men min psykolog ska sluta nu till sommaren. Och jag har bestämt att jag inte tänker gå dit något mer eftersom det känns som att allting börjar om på nytt. Min läkare slutade för några veckor sedan så jag har ingen nu. Jag har väntat i fyra veckor på att få träffa en ny läkare. Ingen har koll på vilka mediciner jag tar även fast det är ett krav. Ingen har heller tagit blodprov under det år som jag har haft medicinerna, trots att jag sagt att jag inte äter mycket och att det känns som att jag ska svimma hela tiden.

Det skulle hjälpa mig om andra fick bättre hjälp än vad jag fick. Jag vill inte att andra ska ha det som jag haft det. Så trots allt känns det skönt att ha berättat om det här.

*Linda är ett fingerat namn.

Ludmilla är läkare och egenföretagare. Hennes blogg är mycket stark och har fått stor uppmärksamhet genom det personliga tilltalet och de starka berättelserna.

Läs Ludmillas blogg!

2. Alla skolor måste ha en handbok där det beskrivs hur elever får omedelbar hjälp om de visar tecken på självmordsbeteende. I boken ska också självmordsbeteende preciseras.

3. Alla skolor måste ha en skriftlig policy om hur förebyggande arbete, interventionsarbete och efterarbete (om ett självmord inträffat) går till.

4. Specialister som kuratorer, psykologer, distriktssköterskor, socialarbetare och annan hälsoexpertis måste utvecklas, tränas och finnas tillgängliga och vara samspelta. Dessa arbetslag måste få specifik och regelbunden självmordsförebyggande och ingripande träning så att de kan beräkna självmordsrisken på skolan, kommunicera med föräldrar, arbeta förebyggande och kunna rekommendera hälsoexpertis i samhället.

5. En kurator per 275-400 elever, en psykolog per 1200 elever och en psykiatriker per 1700 elever rekommenderas. Professionell personal måste finnas lättillgänglig för samtal och för direkt intervention när det är nödvändigt.

6. Livskunskapsprogram måste finnas anpassade redan för barn i förskolan upp till gymnasiet. Genom att personal utbildad på barns psykiska hälsa regelbundet undervisar eleverna lär de sig till vem de kan gå om de mår psykiskt dåligt. Med exempelvis rollspel kan barnen lära sig hur de löser livsproblem, hur de utvecklar sin självkänsla och sina sociala färdigheter. Uttalad självmordsprevention bör starta först i högstadiet, och då med personal som speciellt tränats i frågorna.

7. Inför samtalsgrupper för barn som har psykiskt sjuka föräldrar, missbrukande föräldrar eller barn som utsatts för övergrepp.

8. Varje skola måste ha uppskattningsverktyg för att bestämma självmordsrisken på skolan.

9. Dokumentation om var självmordsförebyggande information finns (böcker, videokassetter, artiklar, webbsidor) måste vara enkel att hitta.

10. Alla skoldistrikt som har ett självmordsförebyggande program måste anslå pengar för att utvärdera resultatet samt för att utvärdera den hälsoservice som är mest effektiv.

11. En lista på samhällets bästa hälsokliniker måste finnas lättillgänglig. Exempel på detta är krisbearbetningscenter, ungdomsmottagningar, vårdcentraler med terapeuter/psykologer, sjukhus och familjedoktorer.

12. Skolan måste ha kunskap om de som kan vara i riskzonen för att skada sig och ha kontinuerlig kontakt så att de får den hjälp han eller hon behöver.

13. Fokus bör inte ligga på varför någon tar sitt liv, utan på hur suicid kan förebyggas så att det inte ses som en möjlighet.

I mitten av 80-talet sökte personal på Dade countys kriscenter statligt och kommunalt bidrag för att ta itu med det ökande drogproblemet i området. Politikerna hade sett varningssignalerna och godkände utgifterna. Efter flera års förberedelser startades 1989 TRUST-programmet, To reach ultimate success together.
- Det räckte inte med att bara säga: ”Använd inte droger!”, säger Randy Alfred, utbildningsspecialist på Dade countys kriscenter. Vi behövde ett program som utbildade barn i färdigheter, inte bara en bra slogan.

Trust-specialister, en slags kuratorer, utbildades. Dessa har som uppgift att arbeta med barns psykiska hälsa, missförhållanden, depressioner och på barn med svårighet att hantera ilska. Sedan 1989 arbetar en Trust-specialist på varje mellanstadium (årskurs 6-8) och en per högstadium (årskurs 9-12). I Miami ligger distriktet Dade County som är USA:s fjärde största skoldistrikt.

Samtalsgrupper
Thomas Bender är Trust-specialist. Han har rött hår, ett stort leende och pratar släpigt och med stor entusiasm. I dag undervisar han på Turner tech high School i Miami. Ett 30-tal ungdomar droppar in allmänt fnissande, till lektionen om drogkunskap. Eleverna är långt ifrån segregerade och färgade, vita och latinos tar plats i skolbänkarna. Först har de ett prov för att sedan rollspela. Stämningen går från lugn till lekfull och när lektionen närmar sig slutet stiger humöret än mer när Trust-specialisten ger ett typiskt amerikanskt pep-talk: Eleverna får i en ramsa pränta in att de är betydelsefulla och viktiga som människor. Till undervisningen använder sig Thomas Bender bland annat av Tom Jacksons bok Activities that teach – hands on hands activities.

Varje vecka har Thomas Bender 60-80 elever i gruppsamtal som kan handla om sexuella övergrepp, alkoholism, droganvändning och liknande. Dessutom träffar han elever en och en för samtal. Thomas Bender säger att hans jobb är avgörande.
- Om man inte tar hand om elevernas känslomässiga och fysiska tillstånd kan du aldrig få dem att köpa snacket om hur viktigt det är med matte, språk, konst. Om någon är stressad för vilket skäl som helst: droger, skilsmässor, dödsfall, då är hjärnan inte inställd på att lära sig matte, språk och konst.
- Det är mitt jobb att förhoppningsvis skapa stabilitet till den känslomässiga sidan av deras liv, så att de vill lära sig språk, matte, och andra ämnen, säger Thomas Bender.

En välanvänd resurs
David Moore är studierektor på Turner tech och säger sig ofta kontakta Thomas Bender när en student är i kris.
– Som studierektor gör det mig lugn att veta att när en student befinner sig i en kris så har Trustspecialisten en djupare förståelse för vad studenten går igenom. Han är tränad på att ta hand om detta. Det är en resurs som vi använder oss av hela tiden.

Kuratorer har tränat förskolans personal i life management skills, livskunskap. Barnen får från förskolan och under hela skoltiden regelbundna övningar anpassade till deras ålder. Rollspel används där eleverna skådespelar vad som en dag kan bli verklighet. Till exempel vad de kan göra om en klasskamrat har ett vapen och pratar om självmord.

Krishanteringsspecialisten Paula Swopes på Miami Dade county kriscenter menar att ungdomar via rollspel lär sig effektiva metoder att ta med sig till vuxenlivet. Dessutom får de delaerfarenheter och lära sig att de inte är ensamma. Något som Paula Swopes understryker.
- Genom att spela upp olika scenarier är chansen stor att det triggar en elevs erfarenhet av exempelvis dödsfall. Kanske har någon en familjemedlem som dött. Ett barn är ofta rädd för att ta upp sådana frågor men i en grupp där man accepterar ämnet får ungdomarna möjlighet att berätta, vilket är fundamentalt.

Noll självmord vissa år
Efter att Trust-programmet infördes 1989 vände den ökande självmordstrenden och därefter har den stadigt dalat. På 80-talet tog varje år ungefär 8 av 100 000 skolungdomar under 20 år sitt liv. Under två av de senaste fem åren fram till 2008 har ingen skolungdom tagit sitt liv. I snitt de senaste fem åren fram till 2008 har 0,5 ungdomar av 100 000 tagit sitt liv.
- Vi identifierar de som löper störst risk att ta sitt liv och vi ingriper snabbt. Det är därför våra självmordstal har gått ner, säger Paula Swopes.
Självmordsförsöken har även de minskat drastiskt. I Miami försöker varje år ungefär 8 av 100 000 ungdomar ta sitt liv. Motsvarande siffra i Sverige är runt 25 gånger fler, eller 200 av 100 000.

I Dade countys 326 skolor finns idag över 100 trust-specialister. I lågstadierna finns dessutom 225 skolkuratorer, drygt 300 mellanstadiekuratorer och runt 450 högstadiekuratorer. Dessutomfinns cirka 50 skolpsykologer. Sammanlagt går ungefär 350 000 ungdomar i allmänna skolor i 42 Dade county. Det finns en specialist på barns psykiska hälsa per 275‐400 elever.
- Trots att antalet ungdomar har ökat med nästan 100 procent sedan 1989 har självmorden minskat radikalt, säger Randy Alfred.

Skolpersonalen utbildas kontinuerligt Vart tredje år utbildas skolpersonalen i Dade countys skolor med de senaste kunskaperna i bland annat hur självmordsstatistiken ser ut, tillgängliga resurser och material, nya metoder för att lösa skolkriser och hur skolpersonal kan se tecken på att ungdomar mår dåligt. Om en lärare exempelvis läser en uppsats som ger uttryck för att ett barn mår dåligt så kontaktar de direkt en trust-specialist och/eller en kurator, som undersöker hur barnet har det. Behövs det så kallas barnets föräldrar in för samtal. Och om så krävs får de en remiss till en psykolog.
- Barn kan inte tillgodogöra sig kunskap om deras sinne inte är lika förberett som deras kroppar, säger Paula Swopes. Akademiskt resultat och psykisk hälsa går hand i hand. Om du vill höja den akademiska nivån måste du förstå hur barnen mår.

- Om vi bara lägger vikt på den akademiska utbildningen så ignorerar vi den bön på hjälp som så många av ungdomarna ger uttryck för, säger Randy Alfred

Svårigheter
Förnekelse är ett av de svåraste problemen menar Randy Alfred. Föräldrar har ofta svårt att acceptera att deras barn kan må dåligt. Stigmat som är förknippat med att söka hjälp på psykmottagningar måste arbetas bort. Då blir det mycket lättare för föräldrar att inse att deras barn behöver hjälp.
- På samma sätt som de skulle hitta en doktor om barnet var sjukt kan de nu hitta en specialist på ungdomars psykiska hälsa så att barnet kan komma över det som vi ofta ser som ett tillfälligt problem.

Missbruket minskar
Det förebyggande arbetat har gett resultat även på andra områden. Enligt Paula Swopes är Miami den enda stora staden i USA där narkotikamissbruket minskar. Staden har en av de lägsta missbrukssiffrorna i hela landet.
- Jag tror att när barn i vårt samhälle känner att de mår dåligt så vet de vart de kan gå, och de vet att någon kommer att finnas där för att hjälpa dem. För någon kan det vara skillnaden på liv och död, säger Paula Swopes.

Men det är inte bara Trust-programmet som bidragit till minskningen av självmord och narkotikamissbruk. Även polisen har flera effektiva kampanjer. Vapenkontrollen fungerar bättre och alkoholanvändningen har minskat. Och precis som det i New York myntade uttrycket ”nolltolerans” så har också Dade county nolltolerans: Inget självmord är acceptabelt.
- Även när vi ”bara” har haft ett självmord under året så är det ett för mycket, säger Randy Alfred. Det finns en familj som kommer att sörja under praktiskt taget en livstid. Vi tänker också på syskonen och på skolkamraterna. Om någon tar sitt liv vet vi att andra kan inspireras och tänka: ”Jag kan också göra det här”.

Om ett självmord inträffar
Om en skolelev tar sitt liv åker ett kristeam med olika specialiteter ut till skolan den dag de får reda på vad som hänt. De möter först de som eventuellt har sett självmordet och de som stod personen närmast. Därefter talar de med den avlidnes vänner och skolpersonalen. Kristeamet identifierar också ungdomar som tidigare har försökt ta sitt liv och även de som har talat om självmord. Eftersom information sparas om vilka som tidigare har försökt ta sitt liv kan kristeamet lätt få kontakt med dessa.
- När ett självmord inträffat finns risken att deras vänner överväger detsamma, säger Paula Swopes.

Kristeamet tar också kontakt med elevernas föräldrar och berättar att ett självmord inträffat. Individuell terapi och gruppterapi ordnas. Specialisterna stannar tills situationen är under kontroll.

Nöjda politiker
Enligt Paula Swopes är Miamis politiker mycket positiva till projektet. Men ibland tycks det som att utvecklingen går för bra.
- Vi har gjort ett så bra jobb att pengarna minskar vissa år. Vi måste utbilda vår skolledning och återutbilda politikerna i vilka resultat vi når.

Paula Swopes förstår inte varför inte fler länder använder sig av ett liknande program.
- Jag vet att det finns stora krav på vetenskapliga bevis. Vi har sådana bevis. Vårt program är effektivt och påverkar direkt det akademiska resultatet.
- Jag tror att vår generation och våra barns generation måste förstå att de inte är ensamma, fortsätter Paula Swopes. Mentaliteten: ”Härda ut, det kommer att bli bättre” fungerar inte alltid om du är ensam. Så jag hoppas verkligen att fler länder inspireras av vårt program.

Uppdaterad utvärdering av TRUST-programmet
I juli 2009 släpptes en ny vetenskaplig rapport, The sustained reduction of youth suicidal behavior in an urban multicultural school district. Rapporten är skriven av Frank Zenere som är skolpsykolog och arbetar på Miami Dade county kriscenter, samt Philip J Lazarus som är professor vid Florida international University där han undervisar blivande skolpsykologer.

Rapporten syftar till att ge ett långsiktigt perspektiv på att suicidprevention i skolan kan ge bestående effekter på suicidbeteende. Forskarna lägger fram bevis på att komponenterna i Trust-programmet verkligen är effektiva och minskar både självmorden och självmordsförsöken radikalt. I rapporten står bland annat att sedan det suicidförebyggande programmet startade 1989 har bara två elever som identifierats som potentiellt suicidbenägna, tagit sitt liv. Som kontrast till de två tragedierna berättas att tusentals potentiellt suicidbenägna har fått adekvat hjälp. Jämfört med resten av USA och närliggande län har Dade county i Miami betydligt färre suicid och suicidförsök per invånare.

I rapporten beskrivs att kuratorer bedömer samtliga studenter i slutet av varje termin. Kuratorn sätter en risknivå på aspekter som om studenten har dåliga betyg, anstränger sig dåligt, beter sig illa, skolkar, bryter mot skolregler, får negativa omdömen från lärare och om studenten haft att göra med polisen. Om studenten har svårigheter inom tre av dessa områden kallas han till skolkuratorn som tar reda på vilka behov eleven har. Kuratorn samarbetar sedan med annan skolpersonal för att hjälpa eleven.

Det finns också studenthjälpgrupper som kan träffa en elev som bedöms befinna sig i riskzonen för att må dåligt. Studenthjälpgruppen undersöker om individuella samtal eller gruppsamtal kan hjälpa eleven. De undersöker också om studenten har alkoholism i familjen, om barnet befinner sig i sorg, har dålig självkänsla, identifierar sig som hbt-ungdom (homo-, bi- och transsexuell), har problem med aggressivitet med mera. Beroende på vilken typ av problem eleven har styr vilken typ av hjälp han eller hon får. Fram till 2011 ska ett vårdlag bestående av en sjuksköterska, två extraresurser inom hälsa samt en klinisk socialarbetare komplettera de befintliga hälsoresurserna i skolorna, och ansvara för två skolor per arbetslag. I dagsläget finns de i 165 skolor och år 2011 ska de finnas i samtliga middle- och high schools i området.

Bättre utvärdering av tidigare självmord
För att bli bättre på att förebygga självmord har man samlat in en mängd uppgifter kring varje självmord. Som vilken postintervention som använts, om tidigare självmordsförsök fanns, demografisk information, beskrivning av händelsen etcetera. Kritik har emellanåt hörts mot suicidpreventiva program i det att många av dessa tenderar att fokusera på att ändra kunskap och attityder om självmord istället för att fokusera på hur självmorden och självmordsförsöken ska minska. Vad de gjort i Miami är att lägga huvudfokus på hur självmord kan förhindras, inte varför självmord är ett val.

• Formulera rubriker försiktigt
Ordet ”självmord” ska undvikas i nyhetstexter, precis som vilken metod som använts eller plats där det hände.

• Använd foton och videobilder varsamt
Foton på den döde bör inte användas. Om de ändå ska användas bör familjemedlemmar ge sitt tillstånd. Bilderna bör inte ges stort utrymme eller läggas på framträdande platser. Bilden ska inte glamorisera den döde. Inte heller ska självmordsbrev publiceras.

• Använd speciell noggrannhet vid rapportering kring kändisars självmord
En känd persons självmord är nyhetsmässig och anses vara av allmänt intresse. Däremot är rapporteringen av kändisar och politiker som tagit sitt liv speciellt troliga i att influera sårbara individers beteende, eftersom många kändisar är upphöjda i samhället. En glorifiering av en celebritets död kan antyda att samhället accepterar suicidalitet. Därför ska speciell försiktighet tas. Rapporteringen ska inte detaljerat beskriva metoden men bör kommentera den påverkan dödsfallet har på andra. Försiktighet ska visas när skäl för dödsfallet inte finns. Spekulation kring självmordet kan vara negativt, och det är att föredra att vänta med dödsorsaken.

• Undvik framträdande placering och undvik repetering av berättelser om självmord
Framträdande placering och onödig repetition av berättelser om suicid är mer troligt att leda till att någon kopierar handlingen jämfört med om ett mer försiktigt språkbruk används. Tidningars berättelser om självmord ska idealiskt placeras inne i tidningen, mot botten av sidan, snarare än på förstasidan eller högst upp på en insida. Vad gäller tv‐ eller radiorapportering av självmord bör ett självmord inte vara förstanyhet utan hellre andra eller tredjenyhet. Hänsyn ska tas till hur ofta inslaget ska repeteras.

När ska en ansvarig utgivare kunna ställas till svars för hur rapportering kring suicid sker? Baserat på WHO:s regler.