Därför gör DN:s Thomas Anderberg bort sig

Om DN-skribenten Thomas Anderberg slutade påstå en massa felaktigheter skulle vi kunna föra en mer nyanserad debatt om självmord, och bidra till att rädda liv.

För det första så är rubriken ”Västerbron – ingen kan bygga bort döden” en lögn. Det finns många exempel på att det går att bygga bort självmord. Ett kan man läsa om angående en tysk studie som identifierade hotspots bland 5731 självmord. Där konstaterades att 75 procent av dessa hotspots låg i närheten av en psykiatrisk klinik. Läs mer. Därför anlägger man i dag sådana kliniker en bra bit från platser där någon kan ställa sig framför tåg eller hoppa från en bro. Likaså vill man undvika att ha psykiatriska kliniker högt upp i en byggnad. Varför? Jo därför att ju svårare det är att ta sitt liv, desto färre gör det.

Viktigt i sammanhanget är att förstå att många människor mår dåligt, men de människor som mår dåligt gör det under en begränsad period. Den perioden kan vara mer eller mindre lång men det är en period. Lyckligtvis överlever 90 procent av alla 15 000 svenskar som varje år försöker ta sitt liv. Och de flesta gör inte om självmordsförsöket, även om det givetvis finns många undantag. Lyckas samhället därför hindra sårbara från att ta sitt liv under perioden när de lider av en depression eller psykisk sjukdom, så ökar chansen radikalt för att dessa människor så småningom, och med hjälp från oss medmänniskor och professionell vård, kan leva ett riktigt bra liv.

Att någon som går på en bro får tanken att hoppa inträffar ett antal gånger varje år. År 2009 tog sju personer sitt liv genom att hoppa från Västerbron. Thomas Anderberg vill inte kalla det för en epidemi. Vad man än vill kalla det så är det sju för många. Anderberg tror snarare att om man bygger räcken på bron så går personerna bara någon annanstans. Då känner han inte till att många som hoppar har alkohol i kroppen. Med tid minskar alkoholruset. Kan man inte hoppa från en bro och tiden går så får personen chansen att nyktra till. Och då ökar sannolikheten för att personen aldrig gör ett självmordsförsök.

Tiden är alltså på den suicidales sida.

Och andra som är på väg att ta sitt liv kan ge signaler på att allt inte står rätt till. Många går av och an på broar och tunnelbaneplattformar. Rädslan och ambivalensen finns där. Och då kan samhället lära sig att agera. Kanske genom att vi iakttar personer som befinner sig på broar eller på tunnelbanans plattformar och går av och an. Varför inte stanna och fråga om man undrar hur någon mår? Märker man att någon inte mår bra kanske man kan drista sig till att föreslå ett samtal över en kaffe. Vet man inte vad mer man kan säga fungerar just det: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga men jag lyssnar gärna på dig.” Det finns de som är så tveksamma till att ta sitt liv att om någon bara visat att de bryr sig på något sätt så hade de inte genomfört suicidförsöket. Men när ingen gjorde något…

När självmord inträffar har resurserna för att ta itu med de krafter som plågar individen tagit slut. Personen känner inte att det finns ett val utan vill bara fly sin smärta. Att därför säga att någon ”väljer” att ta sitt liv blir missvisande. Självmord är en konsekvens snarare än ett val.

Ju bättre vi blir på att upptäcka varningssignaler på när någon mår dåligt desto snabbare kan vi hjälpa personerna. I tunnelbanan arbetar man med att kameror ska registrera personer som vistas på perrongen under en längre tid. När vissa parametrar stämmer in skickas varningssignaler och någon kan kontakta den som står på plattformen och undersöka hur han eller hon mår. Ytterligare ett exempel på hur teknik kan samarbeta med medmänskligt agerande.

En brandman jag pratade med berättade att han kom till Västerbron efter att en ung man hoppat men överlevt. Brandmannen frågade varför mannen hade hoppat. ”Jag tyckte det var en bra idé” sa han. En bra idé. Dessutom en impulsiv idé. Många av oss får impulsiva idéer. De flesta agerar på något sätt, kanske köper vi något. Andra försöker ta sitt liv. Men finns inte medlet för att ta sitt liv kan den impulsiva idén inte sluta illa. Ett stort antal självmord är impulsiva. Kanske har någon fått nobben av någon man älskar, fått kicken från jobbet, druckit för mycket, drabbats av ekonomiska problem och går längs med en bro. Då kan tanken på döden dyka upp som en idé. Personen funderar ett tag, hoppar sedan och dör. Är ovanstående orsaker värda att ta sitt liv för? Får man aldrig någon ny chans? Finns det inga som helst möjligheter att ordna upp livet efter dessa problem? Om då samhället har varit förebyggande nog att se till så att det inte går att hoppa från bron när den tillfälligt sorgsne individen går där så finns det goda chanser att personen med tid och medmänsklighet, kan styra upp sitt liv.

Därför är det viktigt att samhället är just förutseende och tar reda på var självmord kan inträffa. Det har gjorts i Kaknästornet och det har gjorts på Katarinahissen och på många andra ställen. Går det inte att ta sitt liv på platser där det tidigare gått kommer också självmorden att minska. Men alltför få får chansen att ta sig igenom de oerhört svåra perioder många går igenom. Och som en konsekvens tar 1500 svenskar sitt liv varje år.

De som avslutar sitt liv vill egentligen bara må bra; de vill bli kvitt ångesten, sorgen, ensamheten, depressionen, sjukdomen, känslan av meningslöshet och vanmakt. Finns motivet, medlet och tillfället kan självmord inträffa. Men när de väl dött känner de inte något. Känslan av att göra sig fri från bekymren inträffar inte för med döden kommer ett stort intet. Och då det är för sent att ångra sig. Däremot efterlämnar de en sjuhelvetes massa sorg för dem som blir kvar. Sorg som på nytt kan bidra till nya självmord, eftersom några inte klarar av sorgen, eller identifierar sig med den som tagit sitt liv och känner att ”Kan han kan jag”.

Den ångest som de som tar sitt liv och som de efterlevande tvingas genomlida efter ett suicid är antagligen något av det mest destruktiva och fruktansvärda som kan drabba en människa. Men insikterna om hur de efterlevande drabbas är minimala hos dem som försöker ta sitt liv. Och för att journalister som rapporterar om suicid ska veta att deras texter inte inspirerar andra till att ta sitt liv har WHO ett antal rekommendationer som skribenterna bör följa. Exempelvis ska man inte dramatisera ett förlopp såsom Anderberg har gjort när han alltför detaljerat berättar om den unge mannen som tog sitt liv. Vad vill Anderberg visa med exemplet? Vad är poängen med att berätta om förloppet? Räcker det inte med att konstatera att sju personer tog sitt liv från bron 2009?

Det stora problemet med Thomas Anderbergs texter är att han inte har läst på. Han är en tyckare som kastar ur sig dåligt underbyggda åsikter. Han jämför suicidalas känslor med känslan han fick när han som barn lekte farliga lekar. Anderberg tror att känslorna i leken påminner om de en suicidal har. Och samtidigt får han finfint utrymme i Sveriges största morgontidning.

Thomas Anderberg gör det han kan för att se till att myten om att det inte går att bygga bort självmord cementeras hos många.

Till er som läser detta och mår dåligt. Det finns hjälp! Det finns många i samhället som vill hjälpa er. Här följer några tips till vart man kan man vända sig:

Församlingar har ofta personal som kan hjälpa till med krisbearbetning. På vissa orter finns mobila psykiatriska team som kan vara till stöd. Många vårdcentraler har psykosocial personal som kan arbeta med relationer mellan individer, familjer och grupper.

Nationella hjälplinjen Tel: 020–22 00 60
Här får du tala med personer som är insatta i problematiken kring självmord. Öppen varje dag kl. 17–22, fredag–söndag ända till kl. 24.00. www.nationellahjalplinjen.a.se

SPES jourtelefon Tel: 08–34 58 73
SPES är en förening för efterlevande till någon som tagit sitt liv. Linjen är öppen varje dag kl. 19–22. www.SPES.se

SOS Alarm Tel: 112
Här kan du kopplas till jourhavande präst, jourhavande medmänniska och till sjukvården.

Barnens hjälptelefon Tel: 0200–230 230
BRIS jourlinje för dig under 18 år. Öppen måndag–fredag kl. 15–21, lördag–söndag kl. 15–18. BRIS-chatten är öppen tisdagar kl. 15–18. BRIS står för Barnens rätt i samhället.

1177.se Tel: 1177
På 1177.se kan du få råd och kunskap om hälso- och sjukvård, anonymt ställa frågor och få ett personligt svar från läkare eller sjuksköterskor, leta vård i hela Sverige och använda lokala e-tjänster för att kontakta vården.

Vårdguiden Tel: 08 – 320 100
Vårdguiden informerar om vård, hälsa och omsorg i Stockholms län. Vårdguiden finns på nätet, som telefontjänst och som tidning för dig som bor i länet.

Jourhavande kompis Tel: 020–22 24 44

Röda Korsets ungdomsförbunds telefon- och nätjour för barn och ungdomar upp till 25 år. Telefonjour måndag–fredag kl. 18–22. Chattjour samma tider och även lördag och söndag kl. 14–18.

Jourhavande adoptionskompis Tel: 020–64 54 30

För adopterade. Öppen tisdagar kl. 18–21.

Linje 59 Tel: 020–59 59 00
RFSL:s stödtelefon för bi- och homosexuella ungdomar. Öppen tre vardagskvällar i veckan. Exakta tider finns på föreningens hemsida.

Jourhavande medmänniska Tel: 020–786 786

HBT-jouren Tel: 0771–900 800

Jourhavande kompis Tel: 020–22 24 44

BRIS-föräldratelefon Tel: 0771–66 67 68

2 reaktioner till “Därför gör DN:s Thomas Anderberg bort sig

  1. Tack att du envist fortsätter bevaka, besvara och informera. Det är ju så tråkigt att många läser sådant som Anderberg skriver och tror att det ”är så” och sen inte ser det du skrivit. Du har ju rätt.

    /Ulrika

  2. Mycket bra! Jag har just nu kommit in på din blogg men ska nu återkomma hit fler gånger. Jag är egentligen mer intresserad av alla de som inte dör. Du kallar dem ”misslyckade” självmordsförsök, då menar jag inte gick som det kanske var tänkt. Min övertygelse är att många, många av dessa olyckliga inte alls vill ta sitt liv – de vill ha hjälp! Tyvärr är det alltför många som raljerar över dessa och tycker att man inte behöver ta dem på allvarmdå de bara skriker på uppmärksamhet. Jag ser det helt tvärtom – här finns det ju hopp! Än finns tid att hjälpa. Dessutom tycker jag att det ska vara självklart att hjälpa någon som är beredd att satsa sitt liv på att jag ska höra och se dess olycka. Alla ”misslyckade” självmordsförsök är ett enda stort misslyckande för vården!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close