Journalist – så rapporterar du om självmord

Grundläggande för journalister är att skapa identifikation mellan det man skildrar och läsaren/lyssnaren/tittaren. Problem uppstår när en journalist som vill rapportera om självmord skapar identifikation mellan den som tog sitt liv och läsaren.

Eftersom många tar del av journalistisk rapportering kan man anta att många läsare/lyssnare/tittare är mer eller mindre självmordsnära. (Varje år tar cirka 1500 svenskar sitt liv och tio gånger fler försöker.) När en journalist då målar upp bilden av en person av ett visst kön, ålder, plats och kanske yrke och detaljerat redovisar för hur denne person tog sitt liv så kan andra sårbara känna identifikation. Då kan tanken: “Kan hen kan jag”, uppstå. Det är därför WHO:s rekommendationer för journalister bland annat innebär att man ska undvika närbilder och detaljerade beskrivningar av hur ett självmord gått till.

Vidare gäller att i tidning eller på webben hänvisa till var man kan få hjälp. Dessutom ska man undvika att under flera dagar rapportera om ett suicid, som gjorts när Mikael Ljungberg, Johanna Sällström, Micke Dubois och Emil Forselius tagit sitt liv. Lyckas man även sätta in ett självmord i ett större sammanhang (hur stort problemet med självmord är och hur lite som satsas för att förebygga självmord) och visa varsam respekt för efterlevande, då har man gjort ett anständigt jobb.

Det händer ofta att en journalist skriver att någon lyckats ta sitt liv. Vadå? Är det något positivt? Det räcker väl med att konstatera att någon tagit sitt liv. Varför lägga in ett värdeladdat “lyckas”?

Dessutom ska man undvika att säga att någon väljer att ta sitt liv. Som om den som tar sitt liv är vid sina sinnens fulla bruk och rationellt och noga analyserar för- och nackdelar med att ta sitt liv. Nästan alla som tar sitt liv är deprimerade eller lider av en psykisk sjukdom. Att då säga att de “väljer” att ta sitt liv blir felaktigt. Mer korrekt är att de flyr från en övermäktig smärta och ser självmord som den enda utvägen.

Men för att återgå till identifikationsproblematiken. När viss tid förflutit går det bra att skapa identifikation med efterlevande. Vad går de igenom? Hur länge var de sjukskrivna? För vilken orsak? (Det går inte att sjukskriva sig för sorg.) Vilket stöd fick de efter självmordet? Hur reagerade grannar och anhöriga? Känner de att vänner frågar om den döde och hur de går vidare? Eller är det laddat att prata om den döde? Vilket stöd, eller avsaknad av stöd, har de fått från sin arbetsplats?

Det finns dessutom en grupp som få talar om. De som försökt ta sitt liv men överlevt, men till priset av allvarliga skador. Alla som ställer sig framför ett tåg eller hoppar från en bro dör inte. En del blir förlamade och får tillbringa resten av sitt liv som ett vårdpaket. Att rapportera om dessa kan avskräcka andra från att försöka ta sitt liv.

En del journalister vill också ge enkla förklaringar till varför någon tar sitt liv. Som att det beror på ”känslan som finns i ett samhälle”. Bakgrunden till varför någon tar sitt liv är mer mångfacetterad än så och en förenklad förklaring kan provocera efterlevande som söker efter tecken som de kan ha missat.

6 reaktioner till “Journalist – så rapporterar du om självmord

  1. Toppen Alfred, du är bäst!!!

  2. Vettigt och korrekt. Tack!

    /Ulrika

  3. För det första bör journalister använda ordet suicid istället för självmord då det härstammar från en tid då själv mördare inte fick begravas på kyrkogården o inte ha någon sten.
    Sen kan jag bara utrycka vad jag känner både som sjuk själv med anhörig till en som suiciderare och jag måste säga att sjukvården är under all kritik! När min bror dog fick jag ingen hjälp. Efter flera s-försök, ingen hjälp.
    Sen med media o att någon kändis tar sitt liv
    påär oerhört triggade!

  4. vi måste verkligen försöka att prata om det( suicid). det finns många runt om kring oss som har tänkt/tänker att verkställa det. hoppas att vi som är ”normala” vågar att ställa de rätta frågorna innan de ”lyckas”….

    1. Hej Hamid!

      Du har helt rätt.

      Allt gott!

      Hälsar Alfred Skogberg

  5. Varje år mister omkring 500 barn och unga under 19 år en förälder genom suicid. Ändå är det knäpptyst i medierna om den här gruppen. Det är som om den officiellt inte existerar. I stort sett allt annat kan man numera skriva om eller prata om i morgonsoffor : Barn som växer upp med missbrukande föräldrar, barn som växer upp med sjuka föräldrar, barn som utsätts för sexuella övergrepp.
    Alla som varit med om något av ovanstående får idag höra och läsa att barn kan aldrig någonsin ta ansvar för sina föräldrars handlingar, att de traumatiska händelserna under deras uppväxt var inte på något sätt deras fel, att det finns hjälp att få, att de inte är ensamma om att ha varit med om det här och att den problematik föräldrarna hade inte nödvändigtvis behöver gå i arv.
    Men de gånger jag läst eller sett reportage om fenomenet att en förälder tar sitt liv kan jag nog räkna på ena handens fingrar. Att ämnet är svårt tycker jag inte är någon ursäkt. Det finns ju många bevis på att det uppenbarligen går att göra respektfull och icke-exploaterande journalistik om de ämnen jag räknade upp ovan och om många andra väldigt känsliga saker. Att så många medier mer eller mindre haft en policy om att själva orden suicid och självmord inte ens får nämnas hjälper knappast de omkring 500 unga som varje år mister en förälder i suicid. En till mig väldigt närstående person som miste en förälder i suicid för snart 30 år sedan sa nyligen:
    – Tänk om jag en enda gång hade fått läsa någonstans att det som hände inte var mitt fel och att om jag en dag skulle få allvarliga tankar om att göra samma sak så finns det hjälp att få. Tänk om jag åtminstone fått läsa att det finns fler som varit med om samma sak. Men den artikeln har jag fortfarande inte sett.

    Att det finns policys om att inte beskriva självmord i detalj och om vilka uttryck man ska undvika tycker jag är utmärkt.
    Men att inte ens kunna beröra ämnet i sig, ens när det inte handlar om en enskild specifik händelse tror jag bara är kontraproduktivt.

    Det förstärker bilden av att en förälders suicid är något skamligt, något att känna skuld över, något man är ensam i världen om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close