Kanske var Jonas död inte meningslös

– Har du hört? frågade Robban när jag lyfte luren.

– Nej, vad då?

– Jonas är död. Han har tagit sitt liv.

Det tog några minuter innan polletten trillade ned. Men då öppnade sig en avgrund och jag föll. Och skrek så taket lyfte.

Detta inträffade 1993 och mitt liv fick en ny riktning. Nog hade jag i teorin förstått att många tar sitt liv. Men det var först då jag insåg vad ett självmord innebär. Döden stod bredvid mig och tittade på. Han var inte vacker.

Jag kunde inte acceptera det sätt Jonas dog på. Instinktivt kände jag att hans död på något sätt skulle få mening. Så jag började läsa på. Och insåg att jag var långt ifrån ensam om att drabbas.

Varje år tar 1 500 svenskar sitt liv. Varje år! I trafiken dör ungefär 300 personer om året. För att minska olyckorna satsar staten 100–150 miljoner kronor per år på trafiksäkerhetsforskning. Men om fem gånger så många tar sitt liv som dör i trafiken, då borde väl staten satsa ett betydligt större belopp på suicidpreventionsforskning?

Tre miljoner kronor. Så mycket skjuter staten till varje år. Före 2008 låg beloppet på två miljoner. »En procentuellt sett stor ökning«, förklarade dåvarande folkhälsominister Maria Larsson för mig, när hon precis höjt beloppet med en miljon kronor.

Vad krävs för att sprida insikten om att självmord är ett av våra största samhällsproblem och ett av våra minst uppmärksammade? Måste man bli personligt drabbad? Jag hoppas inte det. Och därför skrev jag en bok om det. Om hur det drabbar. Vilka konsekvenser det får. Och inte minst hur vi i dag kan minska självmorden. Kunskapen finns. Men den används knappt.

Många är vi som möter självmordsnära människor. De passerar oss på gatan. Vi kan träffa dem i vårt arbete. Kanske är det någon i din familj eller en kollega. Vi kan känna på oss att något är fel. Men alltför ofta vet vi inte vad vi ska göra.

En mamma jag intervjuade, vars son tog sitt liv, ångrar i dag en sak: Hon frågade aldrig om sonen hade tankar på att ta sitt liv, trots att hon såg varningstecknen. Och där har vi en viktig pusselbit: Misstänker du att någon funderar på att ta sitt liv så fråga!

Har du tankar på att ta ditt liv? Har du bestämt en plats? Har du tänkt ut när du ska göra det? Svarar personen ja på en eller flera av frågorna så är det en signal att handla. Ring 112, en psykolog, ett kristeam eller någon du har förtroende för. Och lämna inte personen ensam.

För dig som frågar kan det kännas bra att få rädslan bekräftad, så att du kan göra något. För den som svarar kan det innebära ett första steg mot att berätta och börja må bra.

Tro inte att det blir bättre för att du inte vågar fråga. Lär vi oss se varningstecknen och ställer frågorna, då kan vi rädda liv. Och då kan Jonas död ha gått från att ha varit meningslös till att ha bidragit till att rädda liv. Då var det inte förgäves. Trots allt. 

 

Publicerat i tidningen Publikt.

2 reaktioner till “Kanske var Jonas död inte meningslös

  1. Tack! det du skriver är så värdefullt!
    /Ulrika

    1. Tack själv, Ulrika!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close